För drygt en vecka sedan kungjordes en av årets mest banbrytande nyheter i mediebranschen, men det var få svenskar som snappade upp den. Våra medier gör ju naturligtvis som de brukar när det flaggar upp oönskad konkurrens borta vid horisonten: tiger.

Att sjösätta en ny tidning på marknaden, när alla andra tidningar faller med sjunkande upplagor, är ett oerhört ambitiöst projekt – och modigt. Men vad som kan få den nya tidningen – Dispatch – att lyckas bättre i dessa kristider, är ett egentligen självklart koncept som övrig media har frångått: att tillfredsställa läsarnas törst efter sanning och få den raka, oförskönade verkligheten serverad.

Nyheten släpptes i ett tal i Bryssel av Ingrid Carlqvist. Hon höll talet på en konferens om yttrandefrihet, som arrangerades av International Civil Liberties Alliance - i Europaparlamentet!

”Det vi brukar kalla mainstream-medierna har försämrats så till den grad att de nu utgör ett hot mot liv, frihet och strävan efter lycka.”

Så beskriver chefredaktörerna Ingrid Carlqvist, tidigare nyhetschef på Kvällsposten och Punkt SE i Malmö och Lars Hedegaard – tidigare chefredaktör på dagstidningen Information i Köpenhamn situationen i sin lansering av Dispatch.

”Meningen med den tredje statsmakten var att den skulle vara det vakande ögat över de två andra – riksdagen och regeringen – men har nu i själva verket kommit att bli en del av den styrande eliten. Så förblindad är den tredje statsmakten (som i den anglosaxiska världen benämns fjärde statsmakten) att den inte längre ser det som sin plikt att kritisera och avslöja lögner och brott i den styrande eliten – eftersom detta samtidigt skulle avslöja dem själva.

Undersökning efter undersökning visar att de allra flesta västerländska journalister lider av grupptänkande, en uppsättning attityder och föreställningar som styr deras inställning till jobbet. De försöker inte informera allmänheten om vad som händer i den verkliga världen, utan vill i stället uppfostra och forma medborgarna att anpassa sig till deras egna förutfattade meningar om hur världen borde vara.

Stora lager av verkligheten sopas under mattan eftersom mainstream-medierna ogillar det som inte passar in i deras kollektiva föreställningar och står i motsättning till de mångkulturella, kulturrelativistiska, gröna och anti-judisk-kristna ideologier som de vill påtvinga allmänheten.

Detta kan inte få fortgå. Nu, i det tjugoförsta århundradet, är det dags att starta en riktig tidning.

Den 30 augusti lanserar vi ett provnummer av Dispatch International. Det blir en papperstidning på svenska, en på danska samt e-versioner på engelska och tyska. Fler språk kommer att läggas till efterhand.

Om allt går enligt planerna kommer vi att starta regelbunden veckoutgivning torsdagen 3 januari 2013.”

I Sverige är Ingrid ordförande för svenska Tryckfrihetssällskapet och Lars är det samma för Trykkefrihedsselskabet i Danmark. Tillsammans med yttrandefrihetsaktivisten och styrelse-medlemmen i Canadian Free Press Society, kanadensaren Bjorn Larsen, har de två nämnda bildat ett bolag.

Bolaget är skyddat från försök till fientligt övertagande, uppger de. Ingen kan köpa upp dem och de tänker inte heller bli beroende av presstöd eller annonsintäkter.  Det kan vara en klok föresats, eftersom det fungerar som försäkring mot den sjuhövdade drakens politiska meningspåverkan och annan åsiktskorruption.

”Dispatch International kommer aldrig att bli maktens megafon. Den blir din tidning. Vi har inget annat syfte än att hålla allmänheten uppdaterad på nyheter. Inte bara de nyheter som mainstream-medierna anser passande att publicera, utan alla de nyheter som är av yttersta vikt att publicera – men sällan görs.”

Ingrid Carlqvist höll ett inlevelsefullt och mycket uppskattat tal till International Civil Liberties Alliance Europaparlamentet i Bryssel, den 9 juli 2012. Talet fick stor uppmärksamhet och absorberades lika snabbt som utspillt vin på en bomullsduk i internationella webbmedier. Men inte i Sverige.
Medielandskapet i ”Tystnadens land” bekräftade med andra ord essensen i Ingrids tal, där hon bland annat berättade om sina erfarenheter av hur den svenska mediekulturen utan någon som helst samvetstvekan kör ut duktiga journalister i kylan om de berättar vad de är skyldiga sina läsare och vad läsarna förväntar sig av dem: sanningen.

Det här är Ingrids tal i Bryssel:

Mina damer och herrar. Mitt namn är Ingrid Carlqvist och jag föddes i Sverige 1960, på den tiden när socialdemokraterna skulle regera i evigheters evighet och vårt land var det finaste, säkraste och mest progressiva i världen.

Nu bor jag i Absurdistan – ett land som har den högsta siffran av rapporterade våldtäkter i världen, hundratals så kallade ”utanförskapsområden” där människor lever utanför det svenska samhället, och med tidningar som döljer alla dessa hemska fakta för folket.

Jag känner mig precis som Dorothy Gale i Trollkarlen från Oz – en tornado kom och blåste mig många mil hemifrån och dumpade mig i ett land som jag inte känner igen.

”Toto, jag har en känsla av att  vi inte är i Sverige längre.”

Precis som Dorothy söker jag efter mitt hem, men på min väg träffar jag bara lejon utan mod, fågelskrämmor utan hjärnor och plåtmän utan hjärtan.

När jag växte upp var socialdemokraten Tage Erlander vår premiärminister. År 1965 sa han i riksdagen, apropå våldsamma rasupplopp i Amerika:

”Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i frågan om rasen utan också i många andra avseenden. ”

Nu bor jag i ett land som inte är homogent i något avseende. Olof Palme – som kom efter honom – beslutade att det homogena var dåligt och öppnade våra gränser för människor från hela världen. Och från höger till vänster berättade politikerna för oss att det inte fanns någon svenskt kultur, inga svenska traditioner värda att nämna, och att vi svenskar borde vara tacksamma över att så många människor med riktig kultur och riktiga traditioner ville komma till oss.

Mona Sahlin, en senare ledare för socialdemokraterna, sa i en intervju 2002 med tidningen Euroturk, på frågan om vad den svenska kulturen är:

”Jag har ofta fått den frågan, men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker. ”

Hon sade också: ”Svenskarna måste integreras i det nya Sverige. Den gamla Sverige kommer inte tillbaka.”

I det nya Sverige har vi fler rapporterade våldtäkter än något annat land inom Europeiska unionen, enligt en studie av professor Liz Kelly från England. Mer än 5 000 våldtäkter, eller försök till våldtäkt, rapporterades under 2008 (under förra året var det mer än 6 000). I en annan studie år 2010 rapporterades att bara ett land i världen har fler våldtäkter än Sverige, och det är Lesotho i Sydafrika. I Lesotho rapporter 92 anmälda våldtäkter per 100 000 invånare och i Sverige 53, USA 29, Norge 20 och Danmark 7.

År 1990 räknade myndigheterna till 3 utanförskapsområden i Sverige, förorter där mestadels invandrare bor och där mycket få har ett arbete att gå till. Nästan alla lever på bidrag och barnen klarar inte att ta examen. År 2002 räknade man till 128 utanförskapsområden. Under 2006 hade vi 156 och sedan slutade man räkna. I vissa städer, som Malmö där jag bor, bor en tredjedel av alla invånare i utanförskapsområden.

Vad menade Tage Erlander när han sa att den svenska befolkningen var homogen, inte bara i fråga om rasen, utan också i många andra avseenden? Jag tror han menade saker som normer, värderingar, kultur och traditioner. En känsla av gemenskap. Att alla vi i Gamla Sverige hade en liknande syn på vad ett gott samhälle är och hur vi löser konflikter. Han visste vad den svenska kulturen handlade om, i motsats till Mona Sahlin.

I det nya Sverige behöver vi beväpnade poliser på våra sjukhus, eftersom rivaliserande familjer slåss med varandra inne på salarna. De skjuter varandra på öppen gata och de rånar och slår ner gamla människor. Brottsligheten växer för varje minut, men de svenska politikerna och journalisterna talar om för oss att detta har absolut ingenting med invandringen att göra. Det faktum att våra fängelser är fulla med utländska medborgare är bara en slump eller förklaras med socioekonomiska faktorer.

Under många år jobbade jag som journalist i de traditionella medierna. Men jag var alltid lite av kärringen mot strömmen; alltid misstänksam mot det folk påstod var ”sanningen”. När alla andra sprang i en bestämd riktning, så vände jag på klacken och sprang i den andra för att se vad som fanns där.

I januari 2011 hände något som fick mig att förlora det sista hoppet om svenska journalister. Jag var vice ordförande i föreningen Publicistklubben i Malmö och hade bjudit in den danske journalisten Mikael Jalving för att prata om sin kommande bok ”Absolut Sverige – en resa i tystnadens rike”. En dag ringde ordförande till mig och sa: Vi måste avboka Mikael Jalving, han ska prata på ett möte som är arrangerat tidningen Nationell idag.

Det spelade ingen roll för honom, eller för någon annan i styrelsen, att Jalving skulle närvara bara för att prata om sin bok. Om han gick till det där mötet skulle han smittas av nationalistiska idéer och troligen bli nazist.

Ni förstår, alla med en avvikande åsikt i Sverige ÄR verkligen nazister!

Det är så det fungerar i det nya Sverige, det land jag kallar Absurdistan. Tystnaden rike.

Jag blev förstås rasande och lämnade styrelsen för Publicistklubben. Avhoppet ledde till att jag blev inbjuden till danska Trykkefrihedsselskabet för att berätta om det märkliga landet Sverige och detta ledde i sin tur till att jag grundande det svenska Tryckfrihetssällskapet.

Det var så Lars Hedegaard och jag fann varandra. Men vi nöjer oss inte med att driva var sitt  Tryckfrihetssällskap. Eftersom vi båda har en gedigen bakgrund som journalister beslutade vi oss för att starta en tidning. En riktigt bra och gammaldags tryckt tidning. Vi kallar den Dispatch International, eftersom vår vision är att tidningen ska ges ut över hela världen en dag. Men … First we take Manhattan, then we take Berlin. Eller snarare – först tar vi Skandinavien och sedan tar vi världen!

Dispatch kommer att tryckas i två versioner – en dansk och en svensk - men alla artiklar är desamma. Och på internet kommer du att kunna läsa tidningen även på engelska och tyska. Vi kommer att skriva om politik i våra respektive länder och ute i världen. Vi kommer att skriva om alla de saker som mainstream-medierna har mörkat under så många år. Vi kommer att skilja mellan nyheter och krönikor och tonen blir dämpad. Vi ska låta fakta tala, de sanningar som dagens journalister undanhåller från människor.

Situationen i Sverige är mycket värre än i Danmark. I Sverige talar ingen om invandringsproblemen, det dödförklarade Multikulti-projektet eller islamiseringen av Europa. Den som gör det blir omedelbart kallad rasist,  islamofob eller nazist. Det är vad jag har kallats sedan jag grundade Tryckfrihetssällskapet i Sverige. Mitt namn har dragits i smutsen av stora tidningar som Sydsvenskan, SvD och även min egen facktidning, Journalisten.

Så nu ber jag er alla att bli min Glinda, Den goda häxan från norr, och hjälper mig hitta mitt hem igen! Jag tror inte det kommer att fungera att slå ihop klackarna på mina röda skor tre gånger, så som Dorothy gjorde för att vakna upp i sitt sovrum i Kansas. Men om ni tar en prenumeration på Dispatch, blir aktieägare eller bara donerar en slant till oss, så hjälper ni mig ett steg närmare hem. Till det Sverige som en gång var, det Sverige jag vill ha tillbaka.

Victoria Wärmler

Översättning av Ingrids tal: Victoria Wärmler

Bild 2: Frontpagemag.com

• I want my country back! (Tryckfrihetssällskapet, originialtext.)
• Europenews
• Gates of Vienna
• Ejbron
• Sweden talking back
• Dispatch International