Bury Park är muslimskt land, säger EDL ledaren Tommy Robinson. Han tar oss med på en åktur i en engelsk stad som numera domineras av moskéer, burka och män i klänningar.

Luton. Tommy Robinsons bil har varken pansarglas i rutorna eller kanon på taket. Däremot finns det en barnstol och ett par små skor som måste tas bort innan det finns plats åt en passagerare.
Han ska ge mig en snabb rundtur i Luton, säger han, så att jag själv kan gå på upptäcktsfärd senare.

Vi åker mot Bury Park – den stadsdel i Luton som enligt EDL-ledaren är mest islamiserad. Det är inte länge sedan han under en liknande biltur i samma område överfölls av en muslimsk ledare med skägg och klänning. Då satt ett amerikanskt tv-team i baksätet, i dag är det min tur.

Muslimskt land
Vi kör under en bro, dekorerad med en stor lökkupol – en kupol av det slag som man känner igen från moskéarkitekturen.

– Nu börjar vi, säger min chaufför. Detta är muslimskt land.

Genom fönstren ser man ingenting annat än Mellanösternbutiker som säljer allt från halalkött till handverktyg. Det börjar också vimla av människor. Kvinnor med slöjor och stora flockar av barn, några med burka, och män med turban, morgonrock och långa skägg.

– Det här är deras territorium, fortsätter Robinson. Hit kommer varken polis eller parkeringsvakter. De kan göra som de vill.

Lite längre fram passerar vi en byggnad med texten: ”Upptäck Islam Centre.”

– Det är ett informationskontor som ska motverka några av fördomarna om islam, skrattar Tommy. Det enda det har gjort hittills är att bekräfta dem.

Kristna är bomber
Centret får offentligt stöd och är en del av den så kallade ”Luton i harmoni” – kampanjen som kommunfullmäktige drog igång.  Efter Londonbombningarna, självmordsbombaren i Stockholm och bildandet av EDL tyckte man det var hög tid att förbättra stadens image.

– Det har inte riktigt lyckats ännu, säger mannen bakom ratten med ett stänk av ironi i rösten.

- Centret startade med en så kallat moderat muslim – Yusuf Bonner – som ledare. Det enda vi behövde göra för att ta reda på vem han egentligen är, var att kika på bloggar han skrivit genom åren, säger Tommy.

Han säger att Yusuf Bonner bland annat skrev om hämnd mot dem som förtrycker islam. Att kristna är bomber som ska inaktiveras, och att muslimer inte borde vända andra kinden till.

– Det tyckte inte vi var särskilt moderat så vi konfronterade borgmästaren med detta på centrets öppningsdag. Då bytte de snabbt ut ledaren.

Fastighet på bakgården
Vi är på väg ut från Bury Park igen, i stort sett utan att ha sett en enda av de gamla britterna. De ska vi försöka hitta nu, så turen går längs ringleden runt Bury Park.
Härifrån kan man se baksidorna av gamla engelska tegelhus som ligger tätt intill varandra. I nästan alla trädgårdar står små primitiva tillbyggnader som liknar verktygsskjul.

– Det bor familjer i de där skjulen, säger Robinson. De hävdar att det är garage, men alla vet att det bor människor där. Myndigheterna vågar inte göra något åt det.

Blev spottade på
Vi kör vidare till Farley Hill – en stadsdel med låga flerbostadshus som främst bebos av ursprungsbritter. Här har Tommy tänkt släppa av mig så att jag kan få en pratstund med lokalbefolkningen.

– Här stöder alla oss. Låt bara bli att köra upp kameran i ansiktet på dem.

Vi säger adjö och så går jag in på puben The Parrot och börjar prata med 30-årige Darren Angel som är född och uppvuxen i Luton.

Han säger att det är många i den här stadsdelen som stöder EDL. Hans bror var en av de soldater som återvände från Afghanistan 2009 och blev spottad på av muslimska extremister.

– Polisen lät dem göra det, säger han. Hade jag gjort något liknande under en muslimsk ceremoni hade jag omedelbart blivit gripen.

Stöder EDL
Darren Angel stöder EDL:s tankar och var för ett par år sedan på en av deras demonstrationer. Men det slutade inte bra.

– Det var för många bråkstakar och fönster som krossades. Jag vill gärna vara med på deras demonstrationer, men bara om de kan garantera att de har koll på läget.

Han har inget förtroende för att polisen eller det politiska systemet löser problemen med bl a våld och försäljning av narkotika och därför vill han flytta.

– Mina barn ska växa upp i en trygg omgivning och det är det inte här, säger han.

Kulturell explosion
Längre ner på gatan ligg en take-away grillbar. Här träffar jag en elektriker i 50-årsåldern. Han vill inte ha sitt namn i tidningen.

– Jag stöder inte EDL, men det är bara de som talar om problemen, säger han och berättar att invandrargäng härjar i kvarteren på natten.

– För några dagar sedan blev en autistisk pojke misshandlad av fyra vuxna. Fyra vuxna! Hur kan de göra så?  Det kommer att sluta med en ”kulturell explosion”, säger elektrikern, för ingen – och speciellt inte politikerna – gör något åt problemen. Han tycker att Labour har förrått den arbetarklass som alla i området tillhör.

Han och hans fru vill bort, men det är svårt.

– Området har ändrat karaktär. Ingen kommer att vilja köpa vårt hus.

En öppen hemlighet
Vid bordet bakom mig sitter en ung man och äter kyckling. Han tycker också att det är problem med den mångkulturella samexistensen i Luton.

– Det är svårt, säger han och suckar djupt. Det är en hel del kriminalitet i staden.

Han säger att det i Bury Park finns ett oproportionerligt stort antal kyckling & chips-butiker.

– De kan omöjligt sälja så mycket kyckling. Det är en öppen hemlighet att de tvättar pengar i butikerna.

Pengar från vad?

– Gissa själv, svarar han.

Den irländska kvinnan bakom disken tycker däremot att EDL överdriver problemen. Det var problem för tre år sedan, men inte nu längre.

– Men det finns alltid folk som vill slåss, säger hon.

”Inga problem”
Från grillbaren tar jag en taxi tillbaka till Bury Park. På engelska med stark brytning förklarar den pakistanske föraren att EDL ser spöken.

– Folk trivs i staden, säger han. Islam är fredens religion och allt muslimer gör är att de berättar om Koranen. Inga problem.

Han släpper av mig utanför den största av Lutons 21 moskéer. Den är gigantisk med en jättelik kupol, minaret och böneutrop fem gånger om dagen. Dessvärre håller de på med en utbyggnad, så man kan inte komma in.

Ingen grund för rädsla
I stället får jag syn på en liten muslimsk bokhandel på andra sidan gatan. Jag går in och tvingas konstatera att jag aldrig har sett så många böcker på så litet utrymme. Från golv till tak sväller hyllorna över av religiösa läroböcker och koraner.

Bokhandeln sköts av en man med grön turban, vit klänning och stort skägg. Vad tycker han om EDL?

– De är rasister, svarar han korthugget.

Men bokhandlaren kan förstå att några av de gamla engelsmännen är rädda. För islam växer snabbt i England, ja över hela världen. Men de behöver inte vara rädda, lovar han. Islam vill dem inget ont.
Bokhandlaren nästan spricker av självförtroende när han berättar om det kommande moskébygget. De 21 moskéer som redan finns i stan, räcker inte på långa vägar, menar han.

Islamisk välgörenhet
Vägen tillbaka mot tågstationen går längs Dunstable Road, som jag för några timmar sedan körde igenom med Tommy Robinson.
Nu går en grupp unga män runt med plasthinkar och orange reflexvästar och stoppar folk på gatan. På västarna står: Kingsway Masjid.
Mig stoppar de inte, så jag går bort och frågar vad de gör.

– Vi samlar in till välgörenhet, svarar de.

Jag ställer ett par frågor till och inser att det varken handlar om sjuka barn eller hungersnöd i Afrika. Det rör sig om en pub. Kingsway Pub. Den ska byggas om till en moské och det kostar.

Översättning: Johnny Månsson/Ingrid Carlqvist

<< Del 1  (“Man kan inte fortsätta fly”)