Rubrikens frågeställning kan tyckas märklig eftersom de mänskliga rättigheterna ses som universella och därför bör omfatta alla religioner. Men om vi utgår från formuleringarna i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna (UDHR) och noggrant jämför dessa med islamisk doktrin som den framgår av den islamiska lagen, sharia, blir det snart uppenbart att frågeställningen är högst relevant.

Låt oss börja med att granska artiklarna 18 och 19 eftersom dispyter numera ofta uppstår i västvärlden rörande de frågeställningar, som behandlas där och i förhållandet till islam. Det är ju till exempel väl känt att representanter för OIC (Organisation of Islamic Cooperation) under flera år har arbetat inom UNHRC för att inskränka yttrandefriheten. Andra exempel på islamiska attacker på yttrandefriheten är fatwan mot Salman Rushdie, våldsamheter och protester med anledning av ”Muhammedkarikatyrerna” samt hot och protester föranledda av Vilks rondellhund; för att nu bara nämna några.

Artikel 18
Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion och trosuppfattning och att, ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor.

Artikel 19
Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.

Det framgår här att man har obegränsad rätt att lämna en religion för en annan trosuppfattning. Det är även en grundläggande rättighet att hysa och förmedla åsikter. Detta gäller uppenbarligen även om alla inte delar dessa åsikter. Så är allt gott och väl, men formuleringen ”utöva sin religion … genom … religiösa sedvänjor” i artikel 18 kan ge skäl till ytterligare analys. Kan dessa sedvänjor utövas utan inskränkningar oavsett vad de innebär? Naturligtvis inte. Enligt artikel 29.2 kan inskränkningar göras ”i syfte att trygga tillbörlig hänsyn till och respekt för andras rättigheter och friheter”. Det mest uppenbara är att ingen religiös sedvänja som står i strid med någon av de explicita rättigheterna i UDHR kan tolereras enligt artikel 30. Dessutom kan sedvänjor som innebär tvång inte heller accepteras enligt artikel 20.2.

Islamisk syn på mänskliga rättigheter

Muslimska länder är medlemmar av FN. Flera sitter dessutom i FN:s kommitté för mänskliga rättigheter (UNHRC) och borde därför entydigt ställa sig bakom UDHR. Så är dock inte fallet. Samtliga medlemmar av OIC, d.v.s. samtliga muslimska stater, antog och ratificerade år 1990 Kairodeklarationen om mäskliga rättigheter inom islam (CDHRI). Detta dokument nämner sharia 15 gånger och avslutas med artiklar vilka entydigt säger att samtliga mänskliga rättigheter skall underställas sharia och att sharia är enda källan för tolkning av dessa rättigheter. Detta innebär att de mest grundläggande mänskliga rättigheterna förvägras människor som lever under sharia. En närmare genomgång av konsekvenserna av detta finns i detta inlägg.

Låt mig här bara påpeka att de för sann demokrati nödvändiga rättigheterna åsikts- och yttrandefrihet, likhet inför lagen samt religionsfrihet helt förvägras människor enligt sharia. Inte minst synen på religionsfrihet är problematisk, vilket illustreras av detta utdrag ur sharia: ”När en person, som har nått puberteten och är vid sina sinnens fulla bruk, lämnar islam förtjänar han att dödas” (Reliance of the Traveller O8.1).

Islams syn på mänskliga rättigheter präglas inte minst av att islam i motsats till flertalet andra religioner saknar en ”gyllene regel”. Det närmaste man kommer är: ”Var hård mot de otrogna men god mot dina (muslimska) bröder” (K 48:29). Att det endast gäller muslimer framgår dels av ett antal verser i Koranen (3:28, 4:89, 5:51 m.fl.), vilka klart säger att att en muslim inte kan ha en otrogen som vän, dels av vad Muhammed sade: ”En muslim är broder till andra muslimer” (Buk 9:85:83).

Det bör understrykas att det inte är några enstaka ”extrema islamister”, som står bakom detta synsätt utan regeringarna i samtliga muslimska länder, som officiellt anser att mänskliga rättigheter skall underordnas den religiöst härledda muslimska lagen, sharia. Den senare grundas i sin tur på Koranen och sunna (traditionen om Muhammeds uttalanden och handlingar).

Ammanbudskapet är ett annat modernt islamiskt dokument, som entydigt uttalar sig om vad som gäller inom islam. Budskapet fastställer sharias centrala ställning inom islam genom att definiera en muslim som en som underkastar sig en av de erkända rättskolornas tolkning av sharia. Där sägs vidare att Koranen är Allahs direkta ord och därför inte kan ändras eller omtolkas. I en tredje sats sägs att inga nya regler får antas som strider mot de etablerade rättsskolorna. Kontentan av detta är att lagarna är låsta till vad som en gång bestämdes på 800-talet. Kontrasten mot det moderna synsättet där lagar stiftas i demokratisk ordning är minst sagt slående.

Det förtjänar att påpekas att det av Ammanbudskapets officiella hemsida framgår att islams främsta auktoriteter, sunni såväl som shia och sufi, är bland de ursprungliga undertecknarna och därför står bakom dokumentet. Dess innehåll måste därför rimligen betraktas som mainstream islam och inte som tankarna hos ”några få islamister”.

Det följer av detta att islam är ett politiskt system med sharia som konstitution. Sharia omfattar åtminstone i princip alla aspekter av det mänskliga livet, från detaljerade renhetsregler och religiösa riter till föreskrifter om relationer mellan människor och hur samhället ska styras. Sharia är inget annat än syntes av Koranen och sunna. Sharia är grunden för varje krav som muslimer ställer på vårt samhälle. Varje eftergift vi gör är därför ett stegvis accepterande av sharia. Varje ”religiöst” krav från islam har en politisk komponent. Det är ett krav på underkastelse inför en totalitär ideologi helt i opposition mot västerländsk demokrati, kultur och tradition. Det är viktigt att komma ihåg att ordet islam betyder just underkastelse.

Det senare belyses av två specifikt islamiska begrepp, jihad och dhimma, vilka båda regleras av sharia. Islams syn på mänskliga rättigheter demonstreras av att sharia innehåller klara föreskrifter för jihad, som definieras som ”krig mot de otrogna för att etablera islam” (Reliance of the Traveller O9.0). Deltagande i jihad efter förmåga är en skyldighet för varje muslim (RoT O9.1).  Jihad är således en religiöst motiverad politisk handling.

Sharia har liksom Koranen mycket att säga om kafirer (otrogna) och hur de skall behandlas, underkuvas och styras. Det är helt i linje med Koranen, som till 64 procent ägnar sig åt kafirer.  Sharia kräver överhöghet över alla andra lagar. Detta kontrasterar starkt mot till exempel den judiska lagen (halakha). Den har inget att säga om icke-judar och säger klart att landets lag kommer före halakha.

Dhimma är ett regelverk för kafirer som lever under islamiskt styre (RoT O11.1). En dhimmi måste följa många av islams regler samt ett antal särskilda regler, vilka gör henne/honom till en tredje klassens medborgare. Bland reglerna kan nämnas en särskild extra skatt, jizya, förbud mot att vittna inför domstol, förbud mot att bygga kyrkor/synagogor m.m. En detaljerad lista på alla regler finns i ”Omars pakt” (se Sharia for the non-muslim sid 30).

Sammanfattning och slutsatser

Det framgår av texten ovan att islam är betydligt mer än en ”vanlig religion”. Islam är snarare en politisk ideologi med totalitära anspråk. I syfte att dölja detta faktum är den nödtorftigt garnerad med en religiös påbyggnad och ett antal religiösa attribut. Det är även tydligt att islams centrala doktriner, ofta med starka inslag av institutionellt våld, helt strider mot de mest grundläggande mänskliga rättigheterna enligt UDHR.

Svaret på den inledningsvis ställda frågan måste därför bli att islam varken kan eller bör omfattas av religionsfrihet som denna uttrycks i UDHR.

Av: Bertil Malmberg

_____________________________________

Bukhari Hadith 1:331

Profeten sade, ”Jag har fått fem saker som inte getts till någon annan före mig.

1. Allah gjorde mig segerrik genom fruktan (genom hans skrämmande av mina fiender) på ett avstånd av en månads resa.

2. Jorden har gjorts för mig (och för mina efterföljare) till en plats för bön och en plats för att utföra ritualer, därför kan vem som helst av mina anhängare be varhelst han är när tiden för bön är inne.

3. Krigsbytet har gjorts Halal (lagligt) för mig men det var inte lagligt för någon annan före mig.

4. Jag har fått rätt att förmedla på Återuppståndelsens Dag.

5. Varje profet brukade skickas till sin nation bara men jag har sänts till hela mänskligheten.”